Lyssna medans du läser

9 månader har gått, sen du slöt dina ögon och somnade in, 9 månader. 

Jag minns dagen så väl, jag satt och höll på med datorn, det var mulet ute, men det var det hela sommaren. Jag satt som sagt vid datorn, och hör att pappas mobil ringer, den är lätt att höra, när signalen är radiosportens melodi. Pappa svarar, och jag hör direkt att något är fel. Den tonen som pappa har, använder han aldrig, så något var fel, och jag tänkte tanken att mormor hade dött, men släppte den på samma gång, den tanken gjorde för ont. 

Pappa gick upp och pratade med mamma, men jag hörde inte vad han sa, men det var inget positivt. Men det visste jag redan. 

När pappa kom in och sa att det hade hänt en tråkig sak, då brast jag ut i gråt, jag förstod direkt, men det fick inte vara sant, jag skulle inte klara mig utan henne. 

-Det är inte mormor, sade han, det gjorde mig genast lite lugnare, men bara lite, jag frågade i panik vem det var, och när de sa att det var Roger, då brast det. Han var för ung, han skulle inte dö. Det fick inte vara sant. Livet är orättvist. 

Roger är min morbror, och han bodde 200 meter ifrån mig, jag sprang jämt dit på loven och helgerna när jag var liten, han var så extremt rolig att prata med, och mitt mål var att bli som honom. Han var en samlare, han samlade på allt, och det gör jag med, så något har jag tagit efter. 

Varje gång jag cyklar förbi huset, känner jag tårarna i ögonen. Varje gång som går blir mindre jobbig, och det är tur, jag cyklar där alldeles för ofta för att känna ångest hela tiden. Men fortfarande är det väldigt jobbigt, och jag har ingen aning om vad som händer med huset. Det verkar inte som om någon annan bor där, och det sägs att min kusin, Rogers dotter ska flytta dit, men jag vet inte... 

Jag saknar honom väldigt mycket, och tanken att jag inte sätt honom på över 9 månader, den känslan är inte rolig. Jag minns att det sista jag sa till honom var: Jag måste cykla hem, men vi ses någon annan gång. 

Jag vet att det var sant, för någon gång ska vi ses igen, jag vet inte om jag tror på himlen, men någonstans kommer vi ses igen, det är meningen att det ska bli så. Jag fick inte allt sagt, så en dag, då ses vi igen. 

Jag förstår fullt ut om ingen läser det här, men jag struntar i det. 

Min vän, och föredetta klasskamrat Sanne Rolén inspirerade mig något otroligt. 

Jag gick av en slump in på hennes förra blogg, och möttes av otroligt bra texter. Jag möttes av sådanna tankar som jag har, som jag skulle vilja få ner, men har inte lyckats. Hon skriv att hon skulle börja blogga för sin egen skull, och strunta i om någon ens läser det, och det har jag också velat börja med, men man kommer alltid tillbaka in i samma banor hela tiden, och tanken "Duger det här? Kommer någon ens bry sig om vad som står?" 

Jag vill inte vara en som bryr sig om vad andra tycker, jag tycker det är hemskt, och får panik när andra hela tiden jämför sig. Jag har nog sedan jag var liten, sådär 3-4 år fått höra att jag borde anpassa mig, och vara mer som de andra. Men jag har aldrig lyssnat på det, jag har alltid velat gå min egen väg, och totalt strunta i vad andra tycker och tror om mig. 

Det är typ som mina intressen, sport, sport och åter sport. Jag skulle kunna bada i sport. Jag har alltid varit ensam i min klass om att ha det intresset. De andra sitter och pratar om vilka artiser som man ska lyssna på, vilka kläder man ska bära, hur mycket tid man ska lägga ner på skolan, om det okej att säga vissa saker, och jag har alltid suttit där och pratat om sport, utan att egentligen veta om någon ens lyssnar. För bryr sig, vet jag att ingen gör. Men jag tänker inte byta intressen för att få folk att lyssna på mig, jag kommer alltid prata på. Sedan så vill jag självklart att folk ska lyssna, men jag pratar lika mycket även om de inte lyssnar, och det kan de flesta som känner mig bekräfta. 

Det som jag dock fortfarande funderar över det är vad fan jag ska göra efter gymnasiet. Jag ville absolut bli artist förut, men har i två år gått i tanken till att bli mattelärare och sicktat mot det. Men nu är jag inte alls lika säker något mer, när jag tittat på sport, och hört kommentatorerna har jag suttit och tänkt att det där vill jag göra en dag, jag vill kommentera, och analysera sport. Så sportjournalist är ett yrke som lockar väldigt mycket, och tänk att få prata, och titta på sport samtidigt! Kan det bli bättre?! Två stora intressen, samtidigt!! 

Jag täkte även skriva om det här med att våga göra sin röst hörd. När jag gick på högstadiet i nian, vågade nästan alla säga något inför hela klassen, och säga vad de tyckte. Det trodde jag inte när vi börrjade sjuan, när jag nästan var ensam om att säga något. I nian satt de som var mest ordningsamma i sjuan och spelade kort på lektionerna, det var oväntat. Sedan började jag gymnasiet. Allt var sjuan igen. Alla satt tysta och sa inte ett ljud. Nu när nästan hela ettan har gått är vi aningen fler som vågar säga något, men långt ifrån hälften. Jag ska inte säga att det ser mörkt ut att uppfylla det, för det gjorde det i sjuan också. Men jag önskar att fler vågade. Det är som med prov, alla vill ha skriftligt, om man får välja, utom jag. Jag älskar att prata, och seminarium är de bästa prov som man kan ha. Inför nationella i svenska nu, sitter alla och är jätteoroliga, jag försöker inte nervärdera andra, jag tala bara sanning, men jag känner att, det får gå som det går. Det är inte så att jag inte bryr mig om jag får F, men om jag kommer förberädd, och gör vad jag kan, så kan jag inte göra mer. Sant?! 

Om någon tagit sig ner hit, så är väl det trevligt och jag får tacka för det, men samtidigt var inte det mitt mål. Jag vet att jag inte har mer än max 10 (Väldigt i överkant) så det blir inget ha det bra, ni får lista ut när inlägget tar slut.