Jag bloggar nästan aldrig här, och har inte ens kommit upp i 300 inlägg och har bloggat i 2,5 år eller nått sånt. 

Jag skyller på att jag inte har tid, men ska man ha en blogg, får man ta sig tid. 

Därför har jag gjort en ny blogg. Jag kommer inte blogga nå mer, och hur det blir med min vän får vi se. 

Men vi har våra andra bloggar

Min blogg: http://henriettelouise.devote.se/ 

Min sportblogg: http://justonelikeme.bloggplatsen.se/

Min väns blogg: http://interoligt.devote.se/

Så följd oss där, denna blogg kommer finnas kvar, som ett minne. 

//Henriette

Eftersom att Prinsessan Madeleine och Chris valde att ha en privat fest, så vet jag inte riktigt vad som hände på festen, även om reportrar försökte ta bilder. Enligt tidningar, som fått hört det av gäster (Antar jag) så höll Chris ett känslosamt tal, Kronprinsessan Victoria och Prins Carl-Philip höll ett gemensamt tal, och även kungen höll ett tal. 

Nu är de gifta!! Det var ett jättefint bröllop, och både Madeleine och Christopher (Speciellt han) var rörda, och ja allting var jättefint! 

   Superfint bröllop!!    Söta Estelle var på plats!   Madeleine och Christopher, Sweet!!

Snart är det sommarlov, och visst jag gillar skolan, men min hjärna behöver paus från gymnasiet. Det är drygt en vecka kvar, sen får jag lite paus. 

Det har snart gått ett helt år på gymnasiet. Känns som det var nyss jag skrev att jag slutar nian. 

Ettan har varit jobbig, steget från nian till gymnasiet var stort. 

Jag har haft mitt absolut sämsta matte och historia år någonsin. Men jag är sjukt nöjd med alla muntliga prov vi haft (Inte i engelska och franska) för jag har fått A på alla seminarium och tal! 

Inför tvåan vill jag lära mig att förstå mer. Jag har i ettan tagit förgivet att jag kan allt, men jag förstår egentligen inte vad jag kan. 

Jag vill fortsätta som jag gjort i muntliga, och så ser jag fram emot geografi nått otroligt!!

(Blir mycket här helt plötsligt. Vänta er inte det i framtiden.) 

Måste skriva lite mer om Petra Mede. Ja, tjat, prat, inte vet jag, kalla det vad ni vill! 

Inför Eurovision hade nog de flesta en "ÅH nej varför ska hon skämma ut Sverige?" tanke.

Det var då, Christer Börkman sa, vänta och se. 

Jag väntade och såg, och det var tur :D Hon gjorde allting med bravur! Anser att eurovision inte haft en bättre programledare! Men det är min personliga åsikt! Ser henne gärna hålla i liknande program igen! 

Eurovision är klart. Jaja, Sverige var tillbaka på sånna där vi blir glada om vi får poäng placeringar. Men om man räknar bort Eric och Loreen har vi inte kommit bättre sedan 2006 när Carola kom femma. 

Hur som helst, Zlatan skulle hälsa välkommen. Ojdå. En liten video. Carola skulle sjunga. Blev två toner eller nått. Om man räknar bort det, och att röstningen gick fort som bara den. Så lyckades Sverige med uppdraget att leda Eurovision. 

Och nästa år reser vi bara dryga två mil, och hamnar i Danmark. De vann ju! 

Petra Mede måste man ju tala lite om också. Inför tvivlade de flesta (Där av jag) på henne. Men under veckan har hon varit fantastisk! Hon gjorde det helt underbart! Så bra jobbat Petra! 

Jag har aldrig varit någon fan av Petra, men under ESC har hon visat vad hon verkligen går för. Så jag kollade upp lite vad hon gjort tidigare och mycket visste jag. Melodifestivalen 2009 och humorgrejserna. Jag visste även att hon var dansare i ung ålder, men skadade ryggen. Hur allvarligt det verkligen var visste jag inte. Tills jag lyssnade på hennes sommarprat från 2009. Lyssna här! Det är givande.  

(Det här var hemskt att skriva. Eller kanske inte jättehemskt att skriva, men att publicera. Men det är för min egen skull. Som jag skriver, önskar att jag var lika modig när det gäller det här.) 

Du gör min lyckig inifrån och ut.

Jag beklagar det som hänt, men kan inte annat än att le när jag ser dig.

Du är en fantastisk person, och jag blir så underbart glad av att se dig.

Att hålla tal, och prata om saker över lag, det gör mig också väldigt glad.

Önskar bara att jag var lika modig när det gäller dig.

Jag önskar att jag vågade säga allting som jag alltid känt.

Jag har känt det jag känner idag, flera år tillbaka.

Jag är för feg, jag vågar inte säga det till dig, det har jag inte mod nog för.

Även om du redan vet det, så kan jag inte, eller jag vågar inte.

Vill bara öppna upp mig och säga det rakt ut.

Men då måste jag fly, långt bort där du aldrig ser mig.

Jag vågar inte, har försökt säga det, men stänger munnen lika snabbt igen.

Jag blir bara gråtfärdig av tanken.

Om du hörde hur fort och hårt mitt hjärta slår, då hade jag aldrig behövt skriva allt det här.

Jag är så otroligt kär i dig.

Lyssna medans du läser

9 månader har gått, sen du slöt dina ögon och somnade in, 9 månader. 

Jag minns dagen så väl, jag satt och höll på med datorn, det var mulet ute, men det var det hela sommaren. Jag satt som sagt vid datorn, och hör att pappas mobil ringer, den är lätt att höra, när signalen är radiosportens melodi. Pappa svarar, och jag hör direkt att något är fel. Den tonen som pappa har, använder han aldrig, så något var fel, och jag tänkte tanken att mormor hade dött, men släppte den på samma gång, den tanken gjorde för ont. 

Pappa gick upp och pratade med mamma, men jag hörde inte vad han sa, men det var inget positivt. Men det visste jag redan. 

När pappa kom in och sa att det hade hänt en tråkig sak, då brast jag ut i gråt, jag förstod direkt, men det fick inte vara sant, jag skulle inte klara mig utan henne. 

-Det är inte mormor, sade han, det gjorde mig genast lite lugnare, men bara lite, jag frågade i panik vem det var, och när de sa att det var Roger, då brast det. Han var för ung, han skulle inte dö. Det fick inte vara sant. Livet är orättvist. 

Roger är min morbror, och han bodde 200 meter ifrån mig, jag sprang jämt dit på loven och helgerna när jag var liten, han var så extremt rolig att prata med, och mitt mål var att bli som honom. Han var en samlare, han samlade på allt, och det gör jag med, så något har jag tagit efter. 

Varje gång jag cyklar förbi huset, känner jag tårarna i ögonen. Varje gång som går blir mindre jobbig, och det är tur, jag cyklar där alldeles för ofta för att känna ångest hela tiden. Men fortfarande är det väldigt jobbigt, och jag har ingen aning om vad som händer med huset. Det verkar inte som om någon annan bor där, och det sägs att min kusin, Rogers dotter ska flytta dit, men jag vet inte... 

Jag saknar honom väldigt mycket, och tanken att jag inte sätt honom på över 9 månader, den känslan är inte rolig. Jag minns att det sista jag sa till honom var: Jag måste cykla hem, men vi ses någon annan gång. 

Jag vet att det var sant, för någon gång ska vi ses igen, jag vet inte om jag tror på himlen, men någonstans kommer vi ses igen, det är meningen att det ska bli så. Jag fick inte allt sagt, så en dag, då ses vi igen.