(Det här var hemskt att skriva. Eller kanske inte jättehemskt att skriva, men att publicera. Men det är för min egen skull. Som jag skriver, önskar att jag var lika modig när det gäller det här.) 

Du gör min lyckig inifrån och ut.

Jag beklagar det som hänt, men kan inte annat än att le när jag ser dig.

Du är en fantastisk person, och jag blir så underbart glad av att se dig.

Att hålla tal, och prata om saker över lag, det gör mig också väldigt glad.

Önskar bara att jag var lika modig när det gäller dig.

Jag önskar att jag vågade säga allting som jag alltid känt.

Jag har känt det jag känner idag, flera år tillbaka.

Jag är för feg, jag vågar inte säga det till dig, det har jag inte mod nog för.

Även om du redan vet det, så kan jag inte, eller jag vågar inte.

Vill bara öppna upp mig och säga det rakt ut.

Men då måste jag fly, långt bort där du aldrig ser mig.

Jag vågar inte, har försökt säga det, men stänger munnen lika snabbt igen.

Jag blir bara gråtfärdig av tanken.

Om du hörde hur fort och hårt mitt hjärta slår, då hade jag aldrig behövt skriva allt det här.

Jag är så otroligt kär i dig.