Hejsan!

Nu är det så att en till ska blogga här eftersom jag är seg, och ni får kanske veta vad hon heter sen, men inte nu

//Henriette Louise

Jag lovade er att en dag berätta vad som har hänt.

Jag har verkligen inte känt mig redo för att göra det, gör det egenligen inte nu heller, men när det mest hemska av allt är över, så kan jag lika gärna göra det.

För två veckor sedan (20/7) på förmiddagen, ringde pappas telefon, ingen konstigt med det egentligen, men detta samtal skulle förändra allt...

Det var min morbror Benny, som ringde.

Pappa kom in i mitt rum och sa att han tyvärr har ett väldigt tråkigt besked.

Mina tårar började rinna, och jag skrek faaaaaaaaan, men när pappa sa att det inte var mormor, blev jag extremt lättat i sådär 3/100.

-Vem?

-Roger.

-NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ

Det får inte vara sant, men tyvärr det var sant. Min morbror Roger hade dött.

Han blev alldeles för ung, 59 år...

Sedan dess har jag levt i ett vakum, eller i alla fall min hjärna, mina ögon har om och om igen fyllts utav tårar, men inget var så tufft som idag. 

Idag var det begravning... Helvete. Som jag grät.

Men jag lovar, Roger är värd alla tårar i värden<3

Jag behövde samla ork för att skriva det här, men tyvärr kunde jag inte hålla tårarna borta nu heller...

Men nu vet ni vad som hänt, hoppas ni förstår min osynlighet på bloggen...

Jag ber om ursäkt för mina deppande inlägg.

En dag kanske jag kan förklara.

Men den dagen är absolut inte idag...

Jag vill uppfinna en fjärrkontroll, så man kan spola tillbaka livet några dagar. När gårdagen kom skulle man kunna spola över den så det som hände igår aldrig hände. Men jag får väl fortsätta att bara önska det.

Men det jag önskar mest, att allt blir som vanligt.

Exakt, som rubriken lyder, så sade jag det.

Men jag har behövt den tid jag tagit, för att smälta att skolan är över, men helt har jag inte förstått det ändå.

Jag har egentligen inte gjort så mycket, men i onsdags, åkte jag och min underbara vän Amanda upp till skolan och hälsade på lärarna och rektorn :D

Då fick jag hoppa ut genom fönstret där jag har min utgång :D

På eftermiddagen i onsdag (Vid 4) så cyklade jag ännu en gång upp på stan, men denna gång för att besöka tandläkaren. Det gick bra, och de lagade en tand som gick sönder när jag var 5/6 år. SÅ det var inget hål!

Hade bra! Ska försöka blogga ifrån Göteborg nästa vecka, men räkna inte med det för mycket!

//Henriette Louise

Trodde det skulle kännas bättre idag, men nej, jag hatar det här.

Jag orkar inte med, att jag måste splittras från de/det som jag gillar, jag klarar inte av det, ta mig tillbaka.

Kan det inte vara ungefär 3-4 månader tills det är sommarlov? Att 9an inte gick så jävla snabbt.

Jag kommer ihåg i 6an när jag sa att det var länge tills jag skulle söka till gymnasiet, nu har jag gjort det, nu väntar bara en sommar, sedan går jag där.

Jag vet inte vad som ska kunna ersätta Lindgårdsskolan, och jag vet inte vilka som ska ersätta lärarna, och vilka som ska kunna ersätta den klass som jag gått i.

Allt det här får mig att gråta, idag också.

Men en grej till som får mig att gråta, det är att jag förlorar mitt hem, skolan har blivit som mitt hem.

Visst, jag gillar inte Fagersta, men jag är jävligt stolt över att vi har Lindgårdsskolan, och jag är jävligt stolt över att jag har gått där. Det är något jag unnar alla. Alla ska få gå på en sådan underbar skola, där man får vara den man vill, och endå inte vara utanför.

Visst, det är bara att inse att jag ska börja gymnasiet, men mitt hjärta tillhör Lindgårdsskolan. Jag har sagt att jag inte vill jobba som lärare i Fagersta, men får jag göra det på Lindgårdsskolan, då gör jag det, för jag hör hemma där, och jag kommer aldrig glömma vad jag gick på för högstadium.