Exakt, som rubriken lyder, så sade jag det.

Men jag har behövt den tid jag tagit, för att smälta att skolan är över, men helt har jag inte förstått det ändå.

Jag har egentligen inte gjort så mycket, men i onsdags, åkte jag och min underbara vän Amanda upp till skolan och hälsade på lärarna och rektorn :D

Då fick jag hoppa ut genom fönstret där jag har min utgång :D

På eftermiddagen i onsdag (Vid 4) så cyklade jag ännu en gång upp på stan, men denna gång för att besöka tandläkaren. Det gick bra, och de lagade en tand som gick sönder när jag var 5/6 år. SÅ det var inget hål!

Hade bra! Ska försöka blogga ifrån Göteborg nästa vecka, men räkna inte med det för mycket!

//Henriette Louise

Trodde det skulle kännas bättre idag, men nej, jag hatar det här.

Jag orkar inte med, att jag måste splittras från de/det som jag gillar, jag klarar inte av det, ta mig tillbaka.

Kan det inte vara ungefär 3-4 månader tills det är sommarlov? Att 9an inte gick så jävla snabbt.

Jag kommer ihåg i 6an när jag sa att det var länge tills jag skulle söka till gymnasiet, nu har jag gjort det, nu väntar bara en sommar, sedan går jag där.

Jag vet inte vad som ska kunna ersätta Lindgårdsskolan, och jag vet inte vilka som ska ersätta lärarna, och vilka som ska kunna ersätta den klass som jag gått i.

Allt det här får mig att gråta, idag också.

Men en grej till som får mig att gråta, det är att jag förlorar mitt hem, skolan har blivit som mitt hem.

Visst, jag gillar inte Fagersta, men jag är jävligt stolt över att vi har Lindgårdsskolan, och jag är jävligt stolt över att jag har gått där. Det är något jag unnar alla. Alla ska få gå på en sådan underbar skola, där man får vara den man vill, och endå inte vara utanför.

Visst, det är bara att inse att jag ska börja gymnasiet, men mitt hjärta tillhör Lindgårdsskolan. Jag har sagt att jag inte vill jobba som lärare i Fagersta, men får jag göra det på Lindgårdsskolan, då gör jag det, för jag hör hemma där, och jag kommer aldrig glömma vad jag gick på för högstadium.

Hej...

Jag är inte direkt sur, men extremt ledsen, jag finner faktiskt inga ord om hur ledsen jag är, och det är inte ofta det händer.

Jag har slutat skolan, det är sommarlov, men nu är det inte sommarlovet och att vara utan matte i typ tio veckor som är det värsta. När jag börjar skolan i höst, så har jag inte samma skola, inte samma klasskamrater, inte samma lärare, jag ska inte ens gå i samma stad, med andra ord så slutar jag nian. JAG SLUTAR NIAN, jag vill inte tro att det är sant, för jag orkar inte med det här, jag orkar inte med att gråta, men vad fan ska jag göra då?

Lindgårdsskolan är världens bästa skola, vilket är sjukt bra i sig, men Lindgårdsskolan har även världens bästa lärare, även om inte alla elever gillar dem. Jag har gått på Lindgårdsskolan sedan fyran, och jag ångrar aldrig att jag valde att börja på Lindgårdsskolans högstadium. Men det är bara det, åren har gått för fort.

Det var nyss som jag kom upp till skolan för första gången, högstadiumet var nystartat, vi hade inga bord att skriva på, och det var knappt att stolarna räckte till alla, Stefan, Nicklas och Åsa skulle få skolan att funka då våran rektor aldrig var på plats. Det blev ännu värre, då Åsa gick in i väggen , och allting var väldigt konstigt, på fredagarna fick vi sluta strax innan halv 12, då vi egentligen skulle haft Åsa i hemkunskap på eftermiddagen, och inte hade någon vikarie. Dessutom hade jag tyska, då det inte fanns någon Franska lärare, och när det väl kom en, då var hon där en dag i veckan, och den andra dagen fick jag ha Ellen som lärare. Sedan fick den rektorn vi hade då sparken, och vi fick en tillförordnad rektor som också hette Åsa, och visst hon var i allafall på plats. Sedan så hade jag utvecklingssamtal, och det var första gången jag hoppade ut genom ett fönster på skolan.Vid avslutningen fick i veta att Åsa (Läraren) inte skulle var kvar till hösten, och de skulle snarast försöka få fram en annan lärare i NO.

När vi började åttan fick vi Helaleh i NO, och just då var de flesta emot henne, men om jag tänker efter, hon var väldigt bra. Det var massa andra grejar i åttan också, vi fick 12990 olika lärare i tyska, sist av de vi fick, var Victoria och vi gick verkligen inte ihop, så äntligen fick jag byta till franska! I åttan hoppade jag föresten ut genom ett fönster för andra gången. Då var jag jättearg på Nicklas, för jag fick inte se ett matteprov, jag gick in i ett grupprum, men han var också arg, så han kom efter, och då hoppade jag ut genom fönstret. Vi fick dessutom en ny rektor: Anna. 

I nian fick vi reda på att Helaleh hade slutat, och att vi fick Linda som NO lärare. Det gick typ några dagar, då vi hade Louice på en SO-lektion och undrade varför, då jag fick reda på att Nicklas hade sagt upp sig, och skulle sluta. Vem skulle vi då ha i matte? Jo, vi fick Linda där också. I No:n gjorde det mig inte så mycket att vi fick Linda, men just i matten, Nicklas var liksom min dåvarande favoritlärare. Det var även i matten, under ett prov som jag och Linda blev liiite (MYCKET) osams, jag fick "Bara" VG på provet, och blev JÄTTEarg, och stog och skrek och svor, och grät i en timme, sedan fick jag nog och hoppade ut genom fönstret (Tredje gången, tredje fönstret), då gav Linda upp och gick ut från klassrummet gråtandes, efter att under timmen, mest stått och kollat på mig när jag skrek, men hon skrek hon med, om inte lika mycket som mig. Detta var på min födelsedag, en fredag, och på måndagen veckan efter pratade Stefan, Linda och Anna med mig, och då fick Linda mig att inse hur stor press jag hade på mig själv. Men föresten, jag och Linda hade redan bråkat, på måndagen samma vecka, som andra gången. Då var jag inne på svt-play på Matte/No lektionen, och jag gav mig inte med att se klart på det jag tittade på, så hon gick ut och sa till Louice, och jag gick efter, så vi tre stog i korridoren och skrek i ca en halvtimme.Det var typ lite efter allting, som jag sa till Linda att hon aldrig kommer att ersätta Nicklas, och jag sa (fast med andra ord, jag ville inte att hon skulle fatta vad jag menade, men smart som hon är, så fattade hon det) att jag hatade henne, men hon sa bara, vänta några månader, och säg det då, för då kan jag förstå det. Men i februari, sa jag till henne att jag inte kunde säga det jag sa förut, Linda var precis den typ av lärare som jag behövde.

När jag senare berättade för Anna, att jag hoppat ut genom det fönter som nu är i hennes rum (Det som jag hoppade ut genom i sjuan), så fick jag en skylt där, som det stog Henriettes utgång på, och en pil mot fönstret.

Jag har sagt det till typ alla, men jag behövde verkligen Linda, för hon fick mig att inse hur stressad jag var. De andra lärarna såg det, och Stefan sa det till mig, men det var Linda som fick mig att inse vad jag gör med mig själv, och att jag var tvungen att inse det nu, för på gymnasiet skulle det vara försent. Tack Linda, hon fick mig verkligen att inse det, hon lyckades, och jag kommer alltid att vara tacksam för det. Jag fattar inte att jag sa (med andra ord) att jag hatade henne, för det går inte att hata henne. Jag har även sagt till Stefan att jag hatar honom, men det går inte heller.

Så avslutningen idag var speciell. Vi i nian, fick gå och ställa oss längst fram i kyrkan, medans lärarna skulle dela ut en skruvmejsel, och slutbetygen.

Men innan de gjorde det så pratade Anna lite, och undrade, vem som skulle ta över att gå ut genom en dörr på väggen, med extremt hög tröskel, det som ni kallar för fönster, och sa att jag fick komma dit och både hoppa ut, och in, men helst knacka om jag skulle in, så hon hann ta undan sakerna, och öppna fönstret. (Linda föredrog om jag valde att hoppa in, då hon alltid kommer att komma ihåg vårat bråk, och det kommer även jag göra.)

När jag sedan skulle säga hejdå till alla, så gjorde det ont, jag mår inte bra av att säga hejdå till de jag gillar, de betyder förmycket för det. Jag orkar inte med att gråta, men jag kan heller inte sluta gråta, jag är ledsen, och när jag är ledsen, så måste jag nästa alltid gråta.

Tack alla i min föredetta (tar emot att säga) klass, tack till skolan, och tack till lärarna, tack till rektorn, alla har varit för underbara.

Jag kommer aldrig sluta hoppas att du ska få stanna kvar

Du betyder för mycket för oss alla, för att du ska sluta, vi klarar inte av det.

Jag ska hoppas inifrån och ut, att du ska få stanna.

För er som nu inte fattar någonting, så är det min sånglärare som kanske inte får fortsätta till hösten, men hon är för bra för att inte stanna...

Äntligen! Jag har aldrig fått den vinnare jag vill i Let´s Dance, men i år, Anton, I LOVE YOU!!

GRATTIS ANTON OCH SIGRID!!!

I just say rock'n roll!!

Anton du är bäst! Jag hejar på dig enda in i slutet!!

  But Molly, you rock girl!!

LET´S DANCE!