Jag förstår fullt ut om ingen läser det här, men jag struntar i det. 

Min vän, och föredetta klasskamrat Sanne Rolén inspirerade mig något otroligt. 

Jag gick av en slump in på hennes förra blogg, och möttes av otroligt bra texter. Jag möttes av sådanna tankar som jag har, som jag skulle vilja få ner, men har inte lyckats. Hon skriv att hon skulle börja blogga för sin egen skull, och strunta i om någon ens läser det, och det har jag också velat börja med, men man kommer alltid tillbaka in i samma banor hela tiden, och tanken "Duger det här? Kommer någon ens bry sig om vad som står?" 

Jag vill inte vara en som bryr sig om vad andra tycker, jag tycker det är hemskt, och får panik när andra hela tiden jämför sig. Jag har nog sedan jag var liten, sådär 3-4 år fått höra att jag borde anpassa mig, och vara mer som de andra. Men jag har aldrig lyssnat på det, jag har alltid velat gå min egen väg, och totalt strunta i vad andra tycker och tror om mig. 

Det är typ som mina intressen, sport, sport och åter sport. Jag skulle kunna bada i sport. Jag har alltid varit ensam i min klass om att ha det intresset. De andra sitter och pratar om vilka artiser som man ska lyssna på, vilka kläder man ska bära, hur mycket tid man ska lägga ner på skolan, om det okej att säga vissa saker, och jag har alltid suttit där och pratat om sport, utan att egentligen veta om någon ens lyssnar. För bryr sig, vet jag att ingen gör. Men jag tänker inte byta intressen för att få folk att lyssna på mig, jag kommer alltid prata på. Sedan så vill jag självklart att folk ska lyssna, men jag pratar lika mycket även om de inte lyssnar, och det kan de flesta som känner mig bekräfta. 

Det som jag dock fortfarande funderar över det är vad fan jag ska göra efter gymnasiet. Jag ville absolut bli artist förut, men har i två år gått i tanken till att bli mattelärare och sicktat mot det. Men nu är jag inte alls lika säker något mer, när jag tittat på sport, och hört kommentatorerna har jag suttit och tänkt att det där vill jag göra en dag, jag vill kommentera, och analysera sport. Så sportjournalist är ett yrke som lockar väldigt mycket, och tänk att få prata, och titta på sport samtidigt! Kan det bli bättre?! Två stora intressen, samtidigt!! 

Jag täkte även skriva om det här med att våga göra sin röst hörd. När jag gick på högstadiet i nian, vågade nästan alla säga något inför hela klassen, och säga vad de tyckte. Det trodde jag inte när vi börrjade sjuan, när jag nästan var ensam om att säga något. I nian satt de som var mest ordningsamma i sjuan och spelade kort på lektionerna, det var oväntat. Sedan började jag gymnasiet. Allt var sjuan igen. Alla satt tysta och sa inte ett ljud. Nu när nästan hela ettan har gått är vi aningen fler som vågar säga något, men långt ifrån hälften. Jag ska inte säga att det ser mörkt ut att uppfylla det, för det gjorde det i sjuan också. Men jag önskar att fler vågade. Det är som med prov, alla vill ha skriftligt, om man får välja, utom jag. Jag älskar att prata, och seminarium är de bästa prov som man kan ha. Inför nationella i svenska nu, sitter alla och är jätteoroliga, jag försöker inte nervärdera andra, jag tala bara sanning, men jag känner att, det får gå som det går. Det är inte så att jag inte bryr mig om jag får F, men om jag kommer förberädd, och gör vad jag kan, så kan jag inte göra mer. Sant?! 

Om någon tagit sig ner hit, så är väl det trevligt och jag får tacka för det, men samtidigt var inte det mitt mål. Jag vet att jag inte har mer än max 10 (Väldigt i överkant) så det blir inget ha det bra, ni får lista ut när inlägget tar slut.