Lyssna medans du läser

9 månader har gått, sen du slöt dina ögon och somnade in, 9 månader. 

Jag minns dagen så väl, jag satt och höll på med datorn, det var mulet ute, men det var det hela sommaren. Jag satt som sagt vid datorn, och hör att pappas mobil ringer, den är lätt att höra, när signalen är radiosportens melodi. Pappa svarar, och jag hör direkt att något är fel. Den tonen som pappa har, använder han aldrig, så något var fel, och jag tänkte tanken att mormor hade dött, men släppte den på samma gång, den tanken gjorde för ont. 

Pappa gick upp och pratade med mamma, men jag hörde inte vad han sa, men det var inget positivt. Men det visste jag redan. 

När pappa kom in och sa att det hade hänt en tråkig sak, då brast jag ut i gråt, jag förstod direkt, men det fick inte vara sant, jag skulle inte klara mig utan henne. 

-Det är inte mormor, sade han, det gjorde mig genast lite lugnare, men bara lite, jag frågade i panik vem det var, och när de sa att det var Roger, då brast det. Han var för ung, han skulle inte dö. Det fick inte vara sant. Livet är orättvist. 

Roger är min morbror, och han bodde 200 meter ifrån mig, jag sprang jämt dit på loven och helgerna när jag var liten, han var så extremt rolig att prata med, och mitt mål var att bli som honom. Han var en samlare, han samlade på allt, och det gör jag med, så något har jag tagit efter. 

Varje gång jag cyklar förbi huset, känner jag tårarna i ögonen. Varje gång som går blir mindre jobbig, och det är tur, jag cyklar där alldeles för ofta för att känna ångest hela tiden. Men fortfarande är det väldigt jobbigt, och jag har ingen aning om vad som händer med huset. Det verkar inte som om någon annan bor där, och det sägs att min kusin, Rogers dotter ska flytta dit, men jag vet inte... 

Jag saknar honom väldigt mycket, och tanken att jag inte sätt honom på över 9 månader, den känslan är inte rolig. Jag minns att det sista jag sa till honom var: Jag måste cykla hem, men vi ses någon annan gång. 

Jag vet att det var sant, för någon gång ska vi ses igen, jag vet inte om jag tror på himlen, men någonstans kommer vi ses igen, det är meningen att det ska bli så. Jag fick inte allt sagt, så en dag, då ses vi igen.